Mer vild än tam

Sigge verkar fullständigt otämjd när vi startar morgonpromenaden, på väg mot badplatsen ett par kilometer bort. Han är ivrig, urstark och envis. Och han har jättebråttom till badet. Jag har inte lika bråttom, jag har faktiskt inte bråttom alls. Jag kämpar för att få honom att gå vid min sida. Säger ömsom ”sakta”, ömson ”här” och pekar på min vänstra sida. Han vet precis hur han ska gå. Men meddetsamma vi kommit ut på vägen drabbas han av svårartad minnesförlust och drar som besatt för att komma framåt fortare än vad som är godkänt. Han är verkligen mera vild än tam. Tyvärr, två år fyllda kan man ju tycka att han/jag/vi bort ha lärt oss bättre. Jag skäms när jag tänker på hur mycket vi tränat detta och ändå så funkar det inte. Vad gör jag för fel?

När jag säger ”sakta”, saktar han ner, tittar på mig med en ”visst är jag väl duktig nu-blick”,  får en godis och kastar sig sedan framåt igen. Jag orkar inte hålla på och bråka med honom, utan sätter på honom en nosgrimma. Den tycker bara jag om. Sigge tycker definitivt inte om den utan kämpar för att bli av med den, drar med nosen i dikeskanten och petar med tassen. Men han finner sig och går betydligt mycket lugnare, alldeles framför mig. Jag kan ha kopplet hängande och mina muskler återgår till viloläge.

När vi kommer fram till klipporna vid udden där vår värld tar slut, kastar han sig i vattnet. Väntar sedan på att jag ska kasta en dummy, han simmar ut och hämtar den. Frustar, njuter, trivs. Livet leker. Kan inte vara bättre. Rusar upp på land, rullar sig i det torra gräset, skakar sig, rusar ner i vattnet igen och vi börjar om ”dummyleken”. Alltmedan Smilla simmar runt i godan ro. Hon njuter så kolossalt av morgonbadet. Sigge vill leka i vattnet, Smilla vill bara simma.

När vi har fikat klart och även jag har badat, stoppar jag ner nosgrimman i ryggsäcken och sätter på kopplet på min nu ganska tama unghund. Genast börjar han trippa vid min sida, tittar upp på mig och vill ha både beröm och godis. När vi kommer ut på asfaltvägen som leder hemåt, så går han helt tam vid min sida. Går precis enligt bruksanvisningen för ”gå fint”. Trippar, ja, han trippar verkligen, vid min sida, får godis och beröm. Han är mycket nöjd med sig själv, att han kan gå så fint och få så mycket beröm. Jag behöver knappt säga ”här” en enda gång. Tamare hund finns inte. Den som ser honom nu, skulle aldrig kunna tro att han var helvild och drog som bara den i kopplet när vi startade vår promenad. Jag är jättenöjd med hans hemgång, men undrar hur man gör för att få den vilda hunden tam redan när vi startar promenaden. Förslag mottages tacksamt!

Lisbet