Vilsen matte

Jag letar bra spårskogar till Sigge och mig. Skogar där det inte växer så himla mycket högt gräs. Mera mossa och blåbärsris, färre ormbunkar och fibblor. Jag hittar en oprovad mosskog i trakterna av barnbarnen och gör ett ganska kort och trevligt spår till Sigge. Efter vår senaste misslyckade övning är det viktigt att han klarar hela spåret. I gengäld finns det knappt några småträd eller buskar fästa snitslarna i.

Det blir ett spår i både min och Sigges smak. Han går jättebra och bryr sig inte om att vi korsar två stigar. När han hittat klöven och ätit upp sina tuggpinnar, ser jag plötsligt en rottweiler komma travande mot oss. Sigge står och nosar i mossan och märker först ingenting. Så upptäcker han rottisen två decimeter framför sig, skäller till och jagar iväg honom. Jag ropar på Sigge och hör ett ”det gör ingenting” och upptäcker en husse med två eller var det tre (?) rottisar till. Hoppsan… Jag kopplar min spårhund och vi lämnar mosskogen.

Ett par dagar senare lägger jag spår i vår gräsrika skog. Hittar ett område där jag inte lagt spår tidigare. Jag är noga med att använda stegräknaren för att ha lite koll på hur långt spåret är. Jag ritar spårkarta i min anteckningsbok, snitselmarkerar ordentligt och försöker göra allt rätt. Hittar en stig när jag är klar och ska gå tillbaka till bilen. Följer den en bit, men känner inte igen mig. Går en bit till och har en bestämd känsla av att jag är på väg åt fel håll. Efter ytterligare en bit vänder jag och tänker samtidigt på barnbarnet Lukas som just fått lära sig hur man ska göra när man gått vilse. Vi som har gått ”Vilse-stigen” och kramat träd och här går jag, lite halvvilsen. Han skulle bara veta vilken vimsig och vilsig mormor han har! Nog behöver jag en spårhund alltid!

Jag hittar tillbaka till kända trakter och förstår var jag gick fel. Efter ett par, tre timmar är det Sigges tur. Han är bättre på att spåra än vad jag är och följer blodspåret ganska bra, behöver lite hjälp vid någon vinkel, men klarar bloduppehållet och fortsätter som han ska. Som vanligt tittar han uppfodrande på mig när han hittat klöven. Var är tuggpinnarna matte? Han ger blanka sjutton i den äckliga rådjursklöven – omfrusen och tinad sjuttioelva gånger – men vet att han varit duktig. Bara han får tuggpinnar och ett par märgkex är han lycklig. Hans bästa belöning för att ha varit en duktig spårhund och hittat klöven. Han skulle inte drömma om att bära klöven tillbaka till bilen, utan verkar enbart lättad när jag stoppar ner den i midjeväskan.  Vi åker hem och fryser om klöven tills nästa vecka.

 Lisbet 08-07-15