Träning med störning

Man ska ju träna med störning, sägs det. Men kanske ska det vara lite måtta på störningarna?

Häromdagen bad jag husse och Smilla om tio minuters försprång för Sigge och mig. Vi skulle träna på att gå i lagom takt på stigen, på stanna och på att komma.

Vi hinner någon kilometer och Sigge är hyfsat lydig. Stannar för att han måste, men inte för att han vill. Det syns tydligt.

När vi kommer ut på en lite bredare stig, där han alltid har förtvivlat bråttom, är jag extra mycket på alerten. Stampar på den släpande linan så fort han inte saktar ned eller stannar.

Så får jag syn på en joggande farbror. Säger sitt till Sigge och farbrorn får springa förbi. Han är andfådd och har karta i handen.

Vi börjar gå igen. Då kommer det en andfådd farbror till med karta i handen. Orientering på gång i ”våran” skog.

Då hinner husse och Smilla ikapp oss. Jag tar Sigge i linan, anar att det kommer fler andfådda. Och det gör det. En man står i skogen till höger om oss och tittar vilset på sin karta, bredvid sig har han sin labrador. En glad dam kommer springande med sin karta i högsta hugg. Och så kommer det en färgglad farbror springande genom skogen på vår vänstra sida. Man undrar om de har samma karta?

Strax efter farbrorn kommer en stor älg!

Hjälp mig med Sigge, skriker jag till husse som är starkare än jag. Vi blåhåller vår jakthund en god stund innan vi fortsätter.

Sigge är sjövild. Han tände rejält på älgen och har siktet inställt på skogen.

Han får gå kopplad tills vi kommer ut på ängarna.

Där hittar vi nästa störning i form av två schäfrar och en husse som verkar träna dem. De är långt ifrån oss, men Sigge får ju korn på dem blixtsnabbt.

Att avleda och hitta på skojiga saker, är det liksom inte tal om. Så det blir till att hålla i långlinan.

När vi närmar oss skogen där vi vänder hemåt, ropar husse plötsligt: En hare! Smilla såg den sekunden före och sätter efter i snabb galopp. Glömmer att hon ska fylla 11 och har artros.

Jag är mycket glad att Sigge sitter fast i sin lina.

Efter en liten stund kommer Smilla tillbaka. Nöjd och belåten med sin utflykt. Sigge däremot verkar inte så nöjd. Älg, schäfer och hare och inget fick han springa efter. Hur orättvist kan livet bli?