Vem bor i stubben?

En förmiddag när Smilla och Sigge och jag är uppe vid vårt gärdsgårdsinhägnade område där vi brukar träna lite lydnad och kontakt så försvinner Sigge en bit upp i en liten skogsdunge. Där blir han heldöv!

Jag ser honom på håll. Men han kommer inte när jag visslar och ropar. Han rör sig inte ens.

Jag ger upp och går dit för att se vad det är som fängslar honom så. Han står blixtstilla, som fastfrusen, framför en stubbe, tittar och lyssnar. Han är helt förhäxad. Lägger sig ner, tittar ner i ett litet hål under stubben, lyssnar. Vrider sakta på huvudet, som för att höra bättre.

Han ser varken mig eller Smilla, är totalt upptagen av stubben och den eller de som kan tänkas bo i den.

Jag ser plötsligt Astrid Lindgrens små Rumpnissar framför mig, de som bodde i en stubbe i Ronja Rövardotter. De som sa ”Våffö då då?”

Men stubben är nog inte tillräckligt stor för sådana figurer.

Jag försöker få Sigge med mig därifrån, men han vill absolut inte lämna stubben. Med krav och lock och pock och ett stadigt tag i halsbandet får jag bort honom därifrån. Vi tränar som vanligt lite jägarfot och sitt, stanna kvar.

Sigge och Smilla får hoppa på stenar och få matkulor som belöning. Sedan får de balansera på ett mossbeklätt träd som ligger på marken. Sigge går sin balansgång och sticker sedan som blixten tillbaka till stubben! Smilla skuttar efter, hon är också intresserad, men inte alls på samma fanatiska sätt. Sigge är som fastfrusen framför stubben. Han krafsar lite med vänster framtass i hålet under stubben, får inte rum med båda tassarna, så det blir lite halvhjärtat.

Jag talar om för honom att det duger inte att bete sig så där. Nu går vi och gör lite nytta!

Vi fortsätter att småträna och ha lite kul på stenarna, går jägarfot i zigzag mellan träden, gör lite sitt, stanna kvar. Sigge hoppar upp på stenar och pussar matte på kommando – godisbelöning!

När han varit duktig en lång stund får han som belöning gå tillbaka till stubben. Nej, inte gå. Rusa!

Nu verkar den ha blivit lite avdramatiserad, han är fortfarande fascinerad, men inte lika förhäxad.

När vi ska gå hemåt, lämnar han frivilligt stubben och kommer med.

Nästa dag när vi kommer dit upp igen, rusar han upp till stubben så fort vi kommit in i inhägnaden. Lika förhäxad som igår. Men nu är det lättare att bryta beteendet. Han får nosa och titta och lyssna lite och sedan gör vi våra övningar. Belönar med stubben när han är duktig.

Men jag fattar fortfarande inte vad det är som är så himla intressant med stubben. Någon bor där, det är ett som är säkert. Men vem?

Ibland vore det väldigt trevligt om hundar kunde prata! Tänk om Sigge kunde berätta vad han ser och hör och luktar! Inte är det stubbe, det är då ett som är säkert!

Kan det vara Rumpnissar?