|
Ett hundliv med Smilla
Smilla får lära sig vad nej betyder
Trots allahanda valp- och
fortsättningskurser respekterade inte Smilla varken mitt eller
husses nej och detta var ett bekymmer. Enligt både uppfödare och
kursledare var vi för mesiga när vi korrigerade henne. Men hur
mycket skulle vi behöva ta i för att få henne att förstå.
Vi hade vid ett flertal tillfällen
tagit tag i henne men hon blundade bara och slingrade sig loss och
skakade på sig och skuttade obesvärat vidare. Det var inte den
effekt vi ville ha.
På jobbet hade vi en granne som födde
upp flattar och som jagade sina hundar. Han erbjöd sig att hjälpa
till med att gillra en fälla för snart ett-åriga Smilla. Husse och Smilla skulle
komma gående över en kulle i skogen och där skulle även Arne och han
hund komma gående. Husse skulle då säga ett bestämt nej till Smilla
om hon skulle rusa fram emot Arne och hans hund.
Givetvis stack Smilla iväg mot Arne och
hans hund trots att husse gormade NEJ. Arne fick tag i Smillas
halsband och maken sprang fram och lade nu på Arnes inrådan bryskt
ned Smilla på sidan. Nu skulle hon ligga där fram till att hon hade
lugnat ned sig och visat tecken på underkastelse i form av
bakåtlagda öron, långa mungipor med det viktigaste av allt att hon
var fullständigt avslappnad i kroppen och inte på något sätt kämpade
emot.
I hela 20 minuter låg husse på Smilla
innan hon gav upp och slutade att kämpa emot och slog med svansen.
Till saken hör att husse på inget sätt slog eller gjorde Smilla
illa. Han höll bara fast henne och var helt tyst. Han fick inte
heller titta henne i ögonen.
När hon låg helt stilla och avslappnad
var avlägsnade sig husse från henne och lämnade henne. Han fick
order att kalla på henne och att ömka henne lite när hon kom. Husse
gullade och ömkade henne vilket förstärkte obehaget för den nu
olyckliga Smilla
Sedan den dagen har vi aldrig haft
några problem med varken nej eller att hon smiter från oss.
Hon fortsatte att vara den glada hund
on var innan men nu respekterade hon "nej" och "kom" vilket gjorde
hundlivet så mycket trevligare för både Smilla och oss.
Att notera
Smilla är den enda hund som vi har behövt ta i så med. Med våra
andra hundar har vi aldrig behövt "lägga ned" som vi gjorde med Smilla. Men
Smilla är en stadig tik och våra andra hundar är hanar och vi upplever att
de är betydligt fogligare. Det är drag i vår Smilla och det skulle
vi inte vilja vara utan.
Tillbaka
|
