|
Om min kloka
mamma, djur jag dödat
och ett liv med hundar
Text Anette
Hellgren.
Jag växte upp på 60-talet. Mitt
djurintresse startade med ett litet akvarium med guppys. Efter att
jag av misstag råkat döda en fisk när jag skulle göra rent akvariet
blev det två guldhamstrar. Tyvärr råkade sätta mig på en av dem som
gick en ond bråd död till mötes.
Där kunde man tycka att mina
föräldrar skulle stoppa mitt djurintresse. Men de lät sin glada,
obetänksamma och klumpiga dotter få fortsätta med ett marsvin.
Marsvin är ju större än hamstrar så Luddes överlevnadschanser
bedömdes som goda.
Ludde dog efter ett långt marsvinsliv
en naturlig död eller vad som hände när pappa gick ut i skogen med
honom. Det har jag framgångsrikt förträngt.
Vid tio-årsåldern kom längtan efter en
hund. Kriterierna för val av hundras bestämdes av mamma. Det skulle
vara en liten och glad hund som helst inte fällde så mycket päls.
Och så skulle den inte vara motionskrävande eftersom mamma
misstänkte att hundintresset kunde vara av övergående natur. Då
mamma var uppväxt med boxer och gillade ”plattnosar” fick jag en
liten boston terrier.
Mamma hittade valpen i Dagens nyheter.
Uppfödaren bodde nära oss och det var bra för vi hade ingen bil och
fick cykla när vi skulle åka och titta på valparna.
Vi visste absolut inget om rasen boston
terrier förutom mammas kunskaper om boxer som hon beskrev som glada,
snälla och dreglande.
Mamma valde vår valp. Det var en
tikvalp som var totalt feltecknad. Skomakarhunden ska ha två svarta
lappar över ögonen och två svarta öron. Vår valp hade en svart ögon
lapp och ett vitt öra. Vi fick köpa valpen till sänkt pris. De andra
valparna kostade 900 kronor men vår feltecknade valp kostade bara
600 kronor. Den tar vi, sa mamma och stoppade ned valpen i den
filtbeklädda cykelkorgen och så cyklade vi hem och mitt hundliv
startade.
Min första hundsommar var fylld av
glädje över den lilla valpen. Men också av oro. Jag var rädd för att
släppa Tiffy lös då jag trodde hon skulle rymma till skogs. Här, sa
mamma och gav mig lite rått kött! Visa att du har det med dig och så
ger du Tiffy det när hon kommer till dig. Jag gjorde som mamma sade
och det löste sig förstås. Tiffy levde större delen av sitt liv glad
och koppellös.
Mamma som inte ville ha hundhår hemma
hade ett eget sätt att hålla undan hundhåren. Hon dammsög vår hund.
Hon satte på den mjuka borsten och så tog hon Tiffy i knäet och
dammsög hennes päls. Vad jag kommer ihåg så låg Tiffy fint i mammas
knä och lät sig dammsugas ett par gånger i månaden. Inte vet jag om
det kanske räknas som hundplågeri idag men å andra sidan fönas många
utställningshundar och det är ju helt ok.
Mamma var klok som en bok och utbildad
barnskötare. Att fostra barn och hundar gick på ett ut. Lite hot och
mycket beröm var hennes melodi. Och det fungerade rätt bra. Jag och
min syster hade en rolig och trygg uppväxt och våra hundar, ja det
kom en till, var hyfsat lydiga och mycket glada. Och detta hände
långt före Anders Hallgrens positiva inlärningsmetoder som i stort
skulle ändra på den gamla tidens hundträning.
Precis som mamma förutsett varade inte
mitt stora hundintresse så länge. Jag fick snart ett nytt intresse -
hästar - och började rida. Men mamma som kunde vara mycket bestämd
såg till att jag gick minst två promenader varje dag med Tiffy och
samma sak gällde för lillasyster och för pappa. Själv minns jag inte
att mamma promenerade så mycket men jag vet att hon hade hand om
hundmaten. Faktum är att denna lilla hund fick minst sex promenader
om dagen hela livet. Hon var glad och pin frisk, inte ett
veterinärbesök förrän hon var elva år och fick somna in. Hon levde
på matrester, frolic och rått kött, som mamma ansåg att alla hundar
skulle ha. Inget väl sammansatt foder speciellt utvecklat för
hundens ras, ålder och behov utan bara matrester och lite annat
gott.
Jag trivdes ypperligt med att bo hemma.
Jag flyttade sent omsider utsparkad av en mamma som sade att; nu
måste du lära dig stå på egna ben. Det var ensamt, tråkigt och dyrt.
Då föreslog mamma en liten katt som sällskap. Emma var en bonnkatt
och hon höll mig sällskap i nästan 18 år. Även hon frisk från födsel
fram till sin död. Hon fick inte en vitamin utan livnärde sig på
whiskas och kokt torsk. Jag kan än idag inte känna lukten av kokt
fisk utan att förknippa det med kattmat.
Som 20-åring var jag mycket ute på vift
med mina vänner. Vi reste en hel del och då fick katten Emma åka hem
till mamma, pappa och Tiffy och min systers amerikanska
cockerspaniel, Blessie som mamma hade fått överta när lillasyster
flyttade. Jag var lite orolig för hur det skulle gå med två hundar
och en liten kattunge.
Naturligtvis visste mamma hur man
skulle göra. Gå ut Anette, jag löser det här sade hon och satte sig
ned på golvet med en kattunge två hundar och burk leverpastej. Och
så tog mamma ta hand om alla våra djur när de djurälskande döttrarna
hade annat för sig, vilket var ganska ofta. Och när det var dags för
Emma att kastreras skötte mamma om det hela medan jag båtluffade en
månad i Grekland.
Sent omsider gifte jag mig med en
sansad, stilig och händig norrlänning. Han frågade varför jag grät
när jag kom hem från mina ridlektioner. Jag red både dressyr och
hoppning och hade fått en ny ridlärare som var elak som hin håle.
Mitt hästintresse hade hållit i sig i nästan 20 år. Men tack vare en
diabolisk ridlärare slutade jag att ta ridlektioner och började med
turridning på islandshäst, vilket var betydligt roligare. Jag
behövde inte gråta och lida av prestationsångest utan var som ett
stort leende när jag for fram i skogen och över ängarna. Dessutom
tyckte alla att jag var så duktig med hästarna. Det gjorde gott i
min sargade hästsjäl. Länge närde jag drömmen om en egen islandshäst
men insåg att jag inte hade all den tid som krävs för att ta hand om
en häst.
När maken och jag varit gifta i fem år
kom längtan - efter en hund. Och den här gången skulle det väljas
ras med omsorg. Jag ville ha en robust och rolig hund som tål att
jag är lite klumpig. Jag var inställd på tre raser; labrador
retriever, golden retriever och aussi (australisk vallhund).
Det var rasande nära att det blev en
aussie men deras vaktinstinkt ville jag inte ha. Valet föll istället
på golden retriever utan vaktinstinkt och det har jag aldrig ångrat.
Tolv år och fem golden senare är jag fortfarande lika förälskad i
både hundrasen och min norrländske man. Och jag har inte haft ihjäl
någon oavsiktligt än, vilket känns bra.
Det har tränats mycket lydnad och
tävlats med flera duktiga golden. Jag har även flängt omkring i
utställningsringarna och haft riktigt roligt. Men nu har jag
tröttnat. Säg det intresse som består, men omväxling förnöjer som
bekant. Numera är apportering, spår och härliga promenader det jag
ägnar mig åt och att hålla lite
valp- och
fortsättningskurser. Fast jag har anmält mig till en agilitykurs,
det kan bli kul.
Min finurliga och glada mamma dog för
17 år sedan bara 60 år ung. Hon hade aldrig gått en hundkurs men hon
visste hur man fick ordning på både hundar och ungar. Jag hämtar
inte mina valpar med cykel och jag föder inte upp mina hundar på
matrester och jag dammsuger dem inte, men jag har mammas ord väl i
minnet. Ta med dig lite gott kött Anette så kommer valpen när du
ropar på den. Och lek mycket, både hundar och barn älskar att leka.
Hon hade så rätt min kloka mamma.
Tillbaka
|
