Ett hundliv med Smilla

På valpträff

En solig höstdag i början av september träffade vi uppfödarna Christer och Lena Flodfält på en valpträff. Vi trodde att vi skulle träffa Smillas syster och fyra bröder och fika lite men det kom många hundar. Och fika? Här skulle det tränas.

Det var ett stort gäng sangoldhundar i varierande åldrar som kom. Hundarna promenerade fint intill sina ägare och kunde lugnt sitta eller ligga stilla. Några hundar gick t.o.m. lösa. Jag var mäkta imponerad. Men det var ingenting mot vad jag blev när Lena Flodfält dök på cykel men en liten pojke på pakethållaren och med fyra hundar i koppel. Och hon hade full kontroll. Jag var nära att göra vågen.

Vi blev raskt uppdelade i två grupper. En med äldre hundar och en med oss valpar. Christer tog hand om apporteringsträningen och Lena om lydnaden.

Panik! Jag trodde vi skulle fika och hundarna skulle få leka lite men här skulle tränas. Jag ville absolut inte göra bort mig inför Smillas uppfödare så jag överlät Smilla till husse och väste "det här får du fixa".

Lena som har god hörsel hörde mig och höll med. Kom igen nu det här är skoj. Själv satte jag mig på en stubbe och tittade på.

Lena pratade mycket om att ha kontakt med sin valp och hur man kan träna det. Valparna skulle tillsammans med husse/matte gå slalom mellan träden. Jag kisade när det var husses och Smillas tur. Det gick inget vidare. Det hade Lena vänligheten att tala om. "Husse du är bara för tråkig. Var lite rolig och använd din kropp och röst."

Jag såg hur husse stelnade till. Rolig! Men Lena visade hur han skulle göra och jag kommer aldrig att glömma hur han och Smilla hoppade omkring bland träden.

När lydnadsträningen som varade ca en timme var slut tänkte jag att nu blir det fika och lite trevligt prat. Men icke. Nu var det var vår tur att träna apportering med Christer. Nu fräste husse. - Var är mitt snus? Nu är det din tur.

Christer förklarade apporteringens grunder och sedan skulle en valp i taget leta rätt på en liten dummie som han slängde i det höga gräset. Smilla hittade dummien snabbt men sprang iväg och lekte med den i stället för att komma med den till mig. Resten har jag förträngt.

På Christer och Lenas valp-/kennelträffar är det full fart. Jämnt! Det var det för elva år sedan och det är det än idag. Och det är lika roligt att få vara med. Och de sista åren har jag inte varit nervös alls.

Lena och Christer med sina hundar på Möja. Vi hade inte kunnat valt bättre uppfödare till vår första golden retriever. De ställer alltid upp och är både kunniga och trevliga att umgås med.

Tillbaka